Själavård och andlig vägledning

Ibland behöver vi alla ta tid för att stanna upp och reflektera över livet.

För många sker detta när livet på något sätt faller samman, en älskads bortgång, en skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom för att nämna några exempel. För andra händer inget särskilt men plötsligt finns det bara en känsla av att livet inte längre känns som man tänkt sig. Det är viktigt att betona att en kristen tro inte gör oss immuna mot livets brottnings kamper. Vi mår inte alltid bra och ibland är livet riktigt tufft för oss alla.

I det kristna livet borde det vara naturligt för oss att regelbundet stanna upp och reflektera över frågan Hur har jag det med Gud, hur ser min relation till Gud ut just nu?

I Korskyrkan tror vi att det är viktigt att bära varandras bördor (Gal 6:2) detta innebär både att vi får bära någon annans börda men också att tillåta någon annan att bära min börda. Erfarenheten visar att det sist nämnda ibland kan vara det svåraste.

Att visa sig själv sårbar, att blotta sitt innersta för någon annan, är att ge den personen ett oerhört dyrbart förtroende. I Korskyrkan vill vi att du ska veta vad du möter om du väljer att träffa någon av oss i själavårdsteamet för ett enskilt samtal. Därför ger vi på de underliggande sidorna en ganska detaljerad beskrivning av hur vi ser på både själavård, bikt och andlig vägledning.

Vill du boka tid för ett enskilt samtal under tystnadsplikt, kan du antingen söka upp någon i själavårdsteamet efter en gudstjänst (vi finns ofta representerade i förbönsteamet) eller kontakta vår omsorgspastor Inga-Märtha Isacson

Vi tar inte ut någon kostnad för samtalen men möjlighet finns att lämna en frivillig gåva till församlingen för den som vill.

Kom ihåg att själavård och andlig vägledning inte är till för en grupp särskilt utsatta människor eller bara för dem vars liv rasat samman. Vi behöver alla ibland reflektera över våra liv tillsammans med någon som lyssnar.

Jesus som själavårdare

Mannen gick fram till kvinnan som stod vid brunnen och började samtala med henne…

Tagen ur sitt sammanhang känns meningen ganska intet sägande och tom. Ska vi förstå djupet i meningen, behöver vi känna till det historiska sammanhanget och veta något om vilka personerna är…

Hon var en samaritisk kvinna som gick från famn till famn. En samarier och särskilt en kvinna hade knappt något värde i det första århundradets Israel. Den här kvinnan var inte bara samarier utan hon var även en sköka och sågs som en synderska också av sitt eget folk. Hon hade gått till brunnen när solen stod som högst på himmelen, vilket var den enda stund på dagen den annars folkfyllda platsen var tom eftersom ingen orkade bära vatten vid den här tiden. Det är sannolikt att hon inte ville bli utsatt för de andras blickar utan hon valde en tid då hon säkert visste att hon skulle slippa bli sedd och därmed undgå att bli hånad och föraktad.

Han var jude, en del av Guds utvalda folk och borde inte nedlåta sig att överhuvudtaget tilltala en samarier. Han var också den helige Gudens son och i motsatts till henne fri från synd. Han tilltalar henne och inte genom att förmana eller fördöma henne utan genom att be henne om vatten. Han avstod från sitt övertag och kom istället underifrån. Hon blir berörd, kanske av att för första gången bli sedd för någon som har något att ge… och hon öppnar sitt hjärta och berättar om sitt liv, hon sätter ord på det som rasar inom henne. Han lyssnar utan att fördöma och innan de skiljs förmedlar han förlåtelse, helande och upprättelse. Hon får sitt liv förvandlat i det själavårdandande samtalet med Jesus.

Evangelierna är fulla av berättelser om människor som får sina liv förvandlade i mötet med Jesus. Berättelse från Johannesevangeliets fjärde kapitel där Jesus möter en samaritisk kvinna är bara ett av många exempel. Jesus var och är den störste själavårdaren och därmed förebilden för alla som tjänar i själavård. När Jesus mötte människor står det ofta att han fylldes av medkänsla. Paulus skriver att vi inte har en överste präst som är oförmögen att känna med oss utan en som prövats i allt. Jesus respekterade människor och han hade tillit till att de kunde förändras. Vidare så gav Jesus människor värde, han prioriterade att möta människor och satte deras behov före exempelvis sabbatsdagar och andra föreskrifter. Kort sagt så mötte Jesus människors behov utan att förringa dem och han vågade tala med dem om det som var svårt. Jesus möter olika individer olika, ibland är han konfrontativ, använder ett hårdare tonläge och går rakt på sak, ibland är han främst inlyssnande och talar mjukt. Jesus var noga med att låta människor ta ansvar för sina egna liv och han hade tillit att de hade förmåga till detta. Han uppmuntrade, undervisade, vägledde och betjänade människor.

Ibland tenderar vi att begränsa den enskilda själavården till något som bara behövs i krissituationer men utifrån Jesu liv kan vi se att själavård också kan handla om andlig vägledning eller att bara få tala om ett behov i sitt liv med någon som verkligen lyssnar.

Enskild själavård

Introduktion

Det som skiljer den enskilda själavården (härefter kommer ordet själavård vara liktydigt med enskild själavård om inte annat klart framgår) ifrån exempelvis två kristna vänner som i ett djupt samtal delar livet med varandra är i första hand inte innehållet. För visst är det så att vi alla ibland väljer att visa förtroende för kristna bröder och systrar där vi ibland får bära andra och ibland själva bli burna inför Guds ansikte. Ett sådant samtal kan handla om väldigt svåra och smärtsamma saker och vi skulle bli sårade om personen vi valde att lita på skulle svika vårat förtroende.

Det är tyvärr en mycket vanlig missuppfattning att det som gör ett samtal till ett själavårdssamtal är att det handlar om något otroligt smärtsamt som man helt enkelt inte kan hantera själv utan måste ha professionell hjälp med.  Denna missuppfattning är väldigt olycklig av två anledningar dels så avskräcker det många från att söka själavård för att man har inställningen att det måste röra sig om en väldigt stor livskris för att man ska våga söka själavård och dels så är det faktiskt så att när livet är som allra svårast så är det i första hand inte själavård vi behöver utan vänner som orkar vara närvarande i vår smärta. Det är först sedan vi fått lite distans som själavård kan hjälpa oss att bearbeta och/eller få perspektiv det som hänt.

Det som skiljer själavård ifrån alla andra typer av samtal som sker i vår församling är ramarna och strukturen runt samtalet. Samtalet sker alltid inom stängda dörrar under en på förhand bestämd tid. Personerna som deltar i samtalet har fasta roller, den som söker själavård är den som anförtror sig (konfident) medan den som leder samtalet är den som lyssnar (själavårdare). Den som tjänar som själavårdare i församlingen är en person som har församlingens förtroende att ta emot det som vi bär på genom att verkligen lyssna. Det är en person som har lovat inför Gud och inför församlingen att inte föra samtalet vidare till andra. När du väljer att uppsöka en av församlingens själavårdare så kan du vara helt trygg i att det som du säger stannar i det rummet. Alla som tjänar som själavårdare i Korskyrkan har någon form av samtalsutbildning och de har erfarenhet av att samtala med människor i svåra livssituationer.

I ett samtal mellan vänner skiftas rollerna mellan den som anförtror sig och den som lyssnar. I ett själavårdssamtal ger alltid själavården konfidenten sin odelade uppmärksamhet. Det som gör själavårdssituationen unik är att man antar samma fasta roller varje gång man träffas och att samtalen sker under en förutbestämd och begränsad tid. I själavård ges vi möjlighet att bearbeta både känslor, tankar och/eller situationer som vi brottas med. Ibland handlar det om negativa känslor/händelser som att Gud känns långt borta eller en hotande skilsmässa. Lika svårt kan det dock kännas att brottas med i grunden ”positiva” upplevelser som att bli förälder eller känna sig kallad till en specifik uppgift. Vissa gånger vet vi vad det är som känns svårt och kan sätta ord på det vi känner; vi har förlorat någon vi älskar eller blivit uppsagda på jobbet. Andra gånger vet vi inte vad ”det” är utan vi känner bara att något är fel, det är bara som att någon lagt en stor sten på våra axlar eller som en klump i bröstet eller kanske känns allt bara tomt och meningslöst.

I församlingen tror vi inte att det bara är vissa personer med särskilt stora behov som har behov av själavård utan vår grundinställning är att vi alla är ”behovets barn” och att vi alla därför under vissa perioder i livet har behov av att prata med någon under förhållanden där vi kan känna oss helt trygga i att personen dels har kunskap och erfarenhet av att lyssna och ta emot det vi bär på och dels att personen har avgett tystnadslöften.

Samtalet

Det finns väldigt många olika teorier, idéer och metoder inom själavårdsområdet och det har gjort att man som konfident ibland kan känna en osäkerhet inför vad det är man egentligen kan förvänta sig av samtalet och själavårdaren. I många kyrkor har själavården blivit en ”tyst verksamhet” som man inte talar om och de flesta som inte själva gått i själavård vet inte hur det fungerar. I Korskyrkan tycker vi att det är viktigt att berätta om den grund som vi utgår ifrån i själavårdaren, tidigare i dokumentet har vi exempelvis tagit upp människosyn och hur vi, utifrån bibeln, uppfattar Jesus som själavårdare, senare i dokumentet kommer vi bl.a. behandla församlingens syn på tystnadslöften och handledning. Under den här rubriken (”Samtalet”) kommer vi att försöka beskriva grunden i själva samtalssituationen.

Berit Okkenhaug, som arbetar som lärare i själavård i Norge, presenterar vad hon kallar trinitarisk själavård. Namnet kommer ifrån att den utgår ifrån alla tre trosartiklarna. Vi tror på och bekänner oss till en Treenig Gud.

  • Den första trosartikeln, att Gud är skaparen, innebär att själavården måste innefatta människans totala livssituation och det finns därför i princip inga frågor som inte hör hemma i själavårdsrummet. Första trosartikeln påminner oss om att Gud skapat oss, älskar oss och vill oss väl. Som Guds skapade verk är Gud intresserad av hela våra liv.
  • Den andra trosartikeln Guds Son, Frälsaren, alltså att Jesus kom till vår jord, levde, dog och uppstod, påminner oss om att människan behöver försonas med Gud. I det själavårdande samtalet är inriktningen att vi kommer till Jesus med våra liv.
  • Den tredje trosartikeln, Den helige Ande, påminner oss om att Gud är ständigt är närvarnade i våra liv genom sin helige Ande. Själavårdaren och konfidenten kan därför vara trygg i att den helige Ande är med och leder samtalet.

Berit Okkenhags tankar stämmer väl överrens med hur vi som församling ser på själavården. Vår församlingsvision handlar om att vi vill sätta Jesus i centrum i allt och att vi vill möta honom både i ordet och bönen. Själavården är absolut inget undantag ifrån detta utan själavården i församlingen är inriktad på att vi kan komma till Jesus med våra liv. Vi tror att vi kan komma till honom i livets alla situationer och det innebär att det inte finns något ämne eller någon del av livet som vi inte hör hemma i själavårdssamtalet utan vi får komma som vi är med hela vår livssituation. I bibeln beskrivs Den Helige Ande som vår hjälpare och vägledare och själavårdaren tjänar i förvissning om att den Helige Ande är närvarande i och leder samtalet. Vi vill dock betona att vi tror att själavården måste rikta sig till människan som Gud har skapat och bibelordet eller bönen får aldrig tvingas på någon utan vi vill möta konfidenten där hon eller han är mitt i den personens livssituation.

Genom själavårdens historia har ibland Gudsordet förmedlats till konfidenten med stor auktoritet och själavårdarens uppgift har setts som att vara att applicera Guds ord på konfidentens liv. Det har även funnits församlingar som istället för att lägga fokus på Gudsordet valt att enbart ha konfidenten som fokus. Konfidenten har setts som expert på sitt liv och har därför ensam stått i centrum i själavårdssamtalet. Vi tar avstånd ifrån båda dessa ytterligheter och tror att det går att mötas i ett samtal där både Gud och konfidenten tillåts ta plats och utrymme. Vi vill betona att själavårdaren är en medvandrare och inte en expert som ska lära konfidenten att leva sitt liv efter Guds ord. Detta betyder dock inte att Guds ord inte bör läsas i själavårdssamtalet, tvärt om, men det ska ske på konfidentens villkor i ödmjukhet och med stor respekt för den personens smärta och kamp.

Bikt

Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh 1:9)

Enskild bikt är något vi inte så ofta talat om eller praktiserat i vår baptistiska tradition. Men att det finns möjlighet till enskild bikt i församlingen är ur ett själavårdande perspektiv oerhört viktigt. Själavård, andlig vägledning och bikt hör samman.

Med bikt menar vi, när någon i enskilt samtal avsätter tid för att erkänna konkreta synder och ta emot förlåtelsens ord. En längre tid av själavårdande samtal kan leda fram till avsatt tid för bikt, men även bikt vid ett enda enskilt tillfälle kan förekomma. Vi får komma med allt det som tynger oss, och ta emot helande, upprättelse och kraft att leva i Jesu efterföljd.

Vem kan ta emot bikt? Ja, egentligen varje kristen som är förtroendevärd, men det är en trygghet för den som kommer till bikt att veta att den som lyssnar avgett tystnadslöften. Själavårdaren/pastorn står inte över den botfärdige, utan på samma plan. Bikten sker inför Jesus Kristus. Den som tar emot bikt är på så sätt endast ett vittne till den enskildes omvändelse och bekännelse, men kan på uppdrag av Jesus Kristus uttala förlåtelsens ord. För den biktande är det en styrka att få höra förlåtelsens ord uttalas. Men vi vill betona att ”den som representerar kyrkan och dess Herre skapar inte Guds förlåtelse utan kungör den.”

Ett biktsamtal bör innehålla: Syndabekännelse, bibelläsning, förlåtelsens ord, förbön och tacksägelse.

Andlig vägledning

När livet gör oss illa, rubbas vår tillit till livet och kanske även till Gud. Andlig vägledning hör därför självklart samman med församlingens enskilda själavård. Det blir ofta nödvändigt att bearbeta både trosföreställningar och gudsbild i livskriser, eller när vi möter lidanden och motgångar. Andlig vägledning har dock under senaste år lyfts fram som ett komplement till själavården i församlingen. Även om det är svårt att helt skilja ett själavårdssamtal och ifrån ett vägledningssamtal, så är fokus i samtalen ofta olika. Den centrala frågan i andlig vägledning är: Hur har du det med Gud? istället för frågan Hur mår du? Behovet av andlig vägledning berör därför i första hand vår längtan efter en fördjupad Gudsrelation och behöver inte alls ha sin utgångspunkt i problem av olika slag.

Enskild själavård och andlig vägledning har likheter i att det finns en ram av tystnadsplikt och avsatta tider. Men medan själavårdsrelation ofta är begränsad i tid och regelbunden, så kan en andlig vägledningsrelation pågå i många år, kanske ett helt liv, däremot träffas man inte så ofta.

Målet för andlig vägledning är att hjälpa den som söker vägledning till en mer förtrolig relation med Jesus Kristus. Det andliga samtalet, – att få sätta ord på sina känslor, bearbeta sin tro och sina tvivel med någon som gått ett stycke längre på vägen, har visat sig vara viktigt för den som vill mogna och växa som kristen. Men vägledarens uppgift är inte att styra den som söker vägledning och tala om vad som är Guds vilja, utan att hjälpa den vägledde att själv höra Guds röst. Gud talar till oss alla och vill leda oss, att lära sig urskilja Guds röst bland alla andra röster är därför viktigt i samtalet.

Andlig vägledning sker i församlingen genom förkunnelse, i våra smågrupper, bland vänner. Vi tror även att det finns ett behov av att få samtala om vår relation med Gud, i enskilda samtal och vill erbjuda detta i vår församling.

Tystnadslöften

Alla trossamfund i Sverige har numera privaträttslig status och därmed har inget trossamfund lagfäst tystnadsplikt för sina anställda. Tystnadsplikten är dessutom en juridisk gråzon och det är svårt att fälla en person för brott mot tystnadsplikten. Detta gäller både den tystnadsplikt som regleras i Socialtjänstlagen och i övrig lagstiftning. Däremot finns i de flesta trossamfund en stark etisk grundad tystnadsplikt. Här handlar det om att inför Gud och församlingen lova att inte yppa det som blivit anförtrott i själavårdssamtal. Ett löfte som, för de personer som bekänt Gud som Herre, väger oerhört tungt. För att tydliggöra innebörden av detta löfte, behöver även de själavårdare som tjänar i församlingen, även skriftligen skriva under en tystnadsförbindelse.

Det är dock oerhört viktigt att betona att tystnadslöftena enbart gäller i det stängda själavårdsrummet alternativt när det är tydligt uttalat att det som yttras sägs inom ramen för tystnadslöftena och att både konfidenten och själavårdaren på förhand är överrens om detta. Detta innebär att man inte kan säga något på en söndags gudstjänst eller annat sammanhang och förvänta sig att själavårdaren har en automatisk skyldighet att ta det sagda under tystnadslöfte.

Tystnadsrätt

En präst eller pastor ges i Rättegångsbalken 36 kap 9§ möjlighet att inneha en juridisk tystnadsrätt, det vill säga ha rätt att tiga också inför domstol (detta är dock förutsatt att församlingen tillhör ett av de samfund som sanktionerar tystnadsrätten, vilket Evangeliska frikyrkan (EFK) gör). Tystnadsrätten är absolut, vilket innebär att den aldrig får brytas oavsett omständigheter. Konfidenten kan inte heller befria prästen/pastorn från sin tystnadsrätt.  Detta kan konkret innebära att den som under tystnadsrätt exempelvis fått vetskap om att ett barn utsätts för incest är bunden till att inte anmäla detta. I Korskyrkan däremot anser vi att vår församlingspastor, har en självklar uppgift att finnas för de mest utsatta och svaga i vårt samhälle. Detta är för oss inte förenligt med att tiga om ett barn som far illa varpå vår nuvarande föreståndare valt att inte påta sig tystnadsrätten. I likhet med tystnadsplikten är tystnadsrätten är inte tidsbegränsad, den upphör alltså inte när någon till exempel byter tjänst eller går i pension. Däremot kan pastorn inte ta med sig sin tystnadsrätt till en tjänst utanför församlingen.

Tystnadsplikt

Tystnadsplikt innebär att som regel inte yppa för någon vad som människor berättat under bikt eller vid enskild själavård. Skillnaden mellan tystnadsrätten och tystnadsplikten är att den person som har tystnadsplikt vid vissa specifika omständigheter, enligt Svensk lag, är skyldig att bryta den medan den som har tystnadsrätt under samma lag är har rätt att inte bryta den. Det finns tre sådana omständigheter och det är:

  • Situationer då själavårdaren får vetskap om barn som far illa. Detta ska omgående anmälas till Socialtjänsten (Socialtjänstlagen 14 kap 1§).
  • Om själavårdaren åläggs att inför domstol vittna under ed.
  • Konfidenten kan befria från tystnadsplikten i den mån vederbörande exempelvis medger att själavårdaren kontaktar socialamyndigheter eller sjukvården i den utsträckning själavårdaren bedömer att detta ligger i den enskildes intresse.

Utöver dessa tre omständigheter är tystnadsplikten lika absolut och omfattande som tystnadsrätten.

Handledning

Handledningen har tidigare behandlats och vi vill här bara klargöra att församlingen inte ser det som ett brott mot vare sig tystnadsrätten eller tystnadsplikten att själavårdaren, i en grupp bestående av andra själavårdare inom handledningens ramar i avidentifierad form tar upp ärenden för att pröva sig själv och få redskap att utvecklas i sin tjänst som själavårdare. Det ska betonas att handledningsträffarna sker i det slutna rummet där alla som deltar är bundna av tystnadslöften. Församlingen ser handledningen är en trygghet för konfidenten eftersom även de som tjänar i själavård är människor med behov av stöd och vägledning.

Själavården i Korskyrkan

Själavårdsteamet

Själavårdsteamet är den arbetsgrupp som ansvarar för att utforma och tydliggöra själavården i församlingen. Även om själavårdsarbetet är en del av församlingens diakonala uppdrag har församlingen tillsatt en separat arbetsgrupp för själavård dels beroende på den särskilda kompetens som krävs för denna tjänst och dels beroende på den sekretess som omger själavården. De som är medlemmar i själavårdsteamet utses av församlingsledningen och får sitt uppdrag i samband med en offentlig avskiljning i församlingen. I samband med avskiljningen avger personen tystnadslöfte både muntligt och skriftligt.

Det är till själavårdsteamet man i första hand vänder sig om man önskar komma i kontakt med en själavårdare. Känner man själv till vilka personer som avskilts till själavårdare kan man också ta en direkt kontakt med dessa personer. Både själavårdsteamet och enskilda själavårdare har tystnadsplikt också ifråga om att avslöja vem eller vilka som de betjänar i själavård.

Själavårdsteamet har ett särskilt ansvar för följande:

Organisera själavården

I denna del av uppdraget ligger att utforma en församlingsförankrad grund för hur själavården bedrivs i vår församling och därigenom göra själavården tillgänglig. Hitta former för att kunna säkerställa sekretess och därigenom skydda både konfidenten och själavårdaren. Detta dokument är en del av detta arbete.

Informera om själavården i församlingen

Målet är att alla församlingsmedlemmar inte bara ska känna till själavårdsarbetet i församlingen utan även känna förtroende för det arbete som bedrivs. Det är viktigt att det är tydligt vart man kan vända sig om man själv eller någon annan har behov av att komma i kontakt med någon av församlingens själavårdare. Ytterligare en målsättning är att slå hål på myten att det måste vara kris för att man ska behöva uppsöka själavård.

Ansvar för handledning och utbildning för de som tjänar i själavård

Ingen skall tillåtas gå in i en själavårdstjänst utan att känna ett stort stöd ifrån församlingen. Ett av själavårdsteamets uppdrag är att omsätta det stödet i praktisk handling och vara en länk mellan själavårdaren och församlingen.

Bygga kontaktnät med andra församlingar och samhället i övrigt

På sikt är målsättningen att skapa ett väl fungerande kontaktnät utanför församlingen som vi kan slussa vidare till när vår kunskap och kompetens inte är tillräcklig. Kontakt med sjukvård, socialtjänst och St. Lukas är några av de samhällsinstanser vars kompetens och erfarenhet vi vill ta vara på. Vi vill även arbeta för att kunna berikas och tillvarata den kunskap och erfarenhet som finns i andra församlingar.

Krisberedskap

Vi vill som församling ha en beredskap för att kunna ta emot människor dels om Norrköping som stad drabbas av en kris och dels om enskilda personer i vår församling drabbas. Vi vill att Korskyrkan ska kunna öppna dörrarna och vara beredd på att ta emot människor i kris.

I själavårdsteamet ingår alltid församlingens pastor/föreståndare eftersom själavård är en del av pastorns arbetsuppgifter.

Presentation

Korskyrkans själavårdsteam är den arbetsgrupp som har huvudansvaret för själavårdsarbetet i församlingen.  Personerna som är med i gruppen har avgett tystnadslöften inför Gud och församlingen. De har även utbildning och stor erfarenhet av själavårdssamtal.

Vi som ingår i själavårdsteamet 2011 är:

Inga-Märta Isacson

Inga-Märta är församlingens pastor sedan 2005 och hon har lång erfarenhet av samtal både i egenskap av pastor, lärare och andligvägledare.

Anne-Marie Anderson

Anne-Marie är lärare och hon har genomgått en ettårig diakonutbildning på Liljeholmens folkhögskola. Genom åren har Anne-Marie tjänat som bland annat; församlingsledare, förbönsansvarig, smågruppsledare och har därigenom skaffat sig en lång erfarenhet av samtal.

Själavårdare

För att ha ett själavårdsuppdrag i församlingen behöver man inte vara med i själavårdsteamet eller ha del i det övergripande ansvar dessa personer har. Som enskild själavårdare betjänar man människor i samtalssituationen utifrån den kunskap och erfarenhet man har. Själavårdsuppdraget ges dock alltid av själavårdsteamet, det är alltså inte tillåtet att själv anta en roll som själavårdare, utan den som utger sig för att tjäna i själavård i församlingen skall vara avskiljd och ha avgett tystnadslöften oavsett om uppdraget innebär att ge själavård till en eller flera personer. Däremot är det så att en person som en gång avskiljts kan utöva tjänsten till dess uppdraget avslutas. Det är dock viktigt att själavårdaren har en dialog med själavårdsteamet om hur många som han eller hon betjänar i själavård detta för att kunna få stöd i uppgiften och att arbetsbelastningen inte ska bli övermäktig.

Om du efter att ha tagit del av detta dokument har en längtan efter att vara med och tjäna i själavårdsarbete eller om du känner behov av att själv få samtala med någon under tystnadslöften hoppas vi du tar kontakt med någon i själavårdsteamet!

Att tjäna i själavård

Uppdrag

Själavårdarens uppdrag kan sammanfattas i dessa ord:

  • Lyssna, till och ta emot konfidentens berättelse
  • Stödja, konfidenten i att vidga sina perspektiv och kunna se på sin situation utifrån andra synvinklar.
  • Utmana, konfidenten i att våga möta de känslor, tankar, föreställningar och uppfattningar som hon eller han bär på.
  • Vägleda, konfidenten till försoning med Gud och sina medmänniskor
  • Betjäna konfidenten under den helige andes vägledning

Kompetens

Tjänsten som själavårdare kräver en person med hög integritet, personlig mognad och begåvning. Personen bör ha ett gott rykte och vara en person som församlingen känner stort förtroende för. För att tjäna som själavårdare är den formella kompetensen som minimum att man deltagit i samtalsutbildning som anordnats av själavårdsteamet eller att man sedan tidigare genomgått en likvärdig utbildning. Det är själavårdsteamet i samråd med församlingsledningen som beslutar om vem som lämplig att avskiljas för tjänst i själavård. Det är viktigt att själavårdaren lär känna sina egna begränsningar och vid behov kan slussa konfidenten vidare till någon med större erfarenhet och kunskap inom aktuellt område. Detta kan vara läkare, psykiatriker, psykolog, annan själavårdare eller andra med vidare kunskap.

För att vara med i arbetsgruppen för själavård krävs dessutom att personen har erforderlig utbildning och kompetens i själavård och samtalskonst. Det är församlingsledningen som i samråd med övriga medlemmar i själavårdsteamet beslutar om en person uppfyller dessa grundkrav.
Handledning
När Jesus skickade ut sina lärjungar skickade han dem ofta två och två och han fanns där som ett stöd för att vägleda dem. Många gånger får Jesus gå in och korrigera lärjungarna och hjälpa dem att bättre förstå sitt uppdrag. Han undervisade dem och utrustade dem för sin uppgift. Vi tror att den person som tjänar i själavård har stort behov av att själv få vägledning och utrustning i sin tjänst. Möten med människor är otroligt berikande men att verkligen möta en annan människa på djupet, som själavårdaren gör, kostar också alltid något av oss själva. Vi påverkas mer än vad vi tror och därför är det viktigt att vi när vi möter människor i utsatta situationer själva har en ventil.

Ventilen kan se olika ut, en form av ventil är handledning. Det finns mängder med olika typer av handledning, gemensamt för alla är att det är tillfällen då man reflekterar över hur vårt eget jag påverkats i olika situationer. Grupphandledning handlar om att tillsammans med andra själavårdare bättre kunna lära känna sig själv och sina resurser, behov och svagheter för att utifrån dessa kunskaper hela tiden utvecklas till att bli bättre utrustad för att möta människor i själavård. Centrala frågor blir:

  • Vad hände i mig när jag träffade konfidenten?
  • Hur hanterade jag samtalssituationen?
  • Vad kunde jag ha gjort annorlunda i mötet?
  • Hur ska använda min kunskap?

I församlingen vill vi att alla som avskiljts som själavårdare också går i handledning tillsammans med andra i samma tjänst under de perioder man aktivt tjänar i själavården. Denna vilja är inte helt lätt att omsätta i praktiken på grund av att det är svårt att organisera och finansiera en väl fungerande handledning. I samtal med andra församlingar har det uppkommit tankar om att tillsammans skapa ett ekumeniskt handledningsarbete och det finns en del tankar kring hur detta skulle kunna organiseras. Tills det finns en väl fungerande och kostnadsfri handledning, kan vi som församling inte ställa krav på att de tjänar i själavård ska genomgå handledning men vår ambition och vår önskan är att vi så snart det är möjligt skall kunna organisera detta arbete och när en sådan fungerande organisation finns kommer det vara ett krav att delta i denna handledning för att tjäna som själavårdare, förutsatt att man inte ordnar handledningen på annat sätt privat eller genom arbetet.